En del saker är svåra att förstå. Hur känns det till exempel att uppleva att man har fel kropp. Jag har ingen aning, jag kan inte förstå det, men jag vet att dessa människor går ett svårt liv till mötes. En del av dem vill byta kön. En jätteprocess som tar lång tid och innehåller många smärtsamma beslut. Allt är inte heller frid och fröjd efter könsbytet.
Jag förstår det inte, men det kan jag förstå, att de har komplicerat och smärtsamt liv.
De måste själva ta de stora livsomvälvande besluten. Kristdemokraternas partistyrelse diskuterade detta igår och fattade beslut att kravet om sterilisering inte ska vara kvar. Jag har svårt att hitta tillräckligt starka argument för att vi inte skulle ha gjort så.
Men jag är ödmjuk inför frågan och för människan.
Argument 1:
Även tuffa mammor är riktiga mammor och inga män (vad de än tror själva). Även mjuka pappor – inte minst trebarnspappor! – är riktiga pappor och inga kvinnor (vad de än tror själva). Att förneka detta, om än av missriktad välvilja (s.k. snällism), skapar bara nya könsidentitetsstörningar; tänk på alla våra 100 000-tals barn och ungdomar som nu i skolan – redan nästa vecka? – ska få lära sej att även killar kan föda barn och att man alltså inte säkert är en riktig tjej ens om man föder barn. Det är inte kristlig ödmjukhet utan en flathet utan like och ett svek mot våra barn att ni gav efter på den här punkten. (Dessutom ett taktiskt/strategiskt missgrep av kolossalformat, se punkt 2).
Argument 2:
Vi skulle inte ha lämnat rena smashbollen åt Sverigedemokraterna. De kan nu – gentemot HELA övriga riksdagen – lugnt och sansat fastslå följande:
”Inga människor är fäder till barnen de föder.”
”Folk som vill att den som föder sitt barn ska ”tvingas” registrera sej som barnets mor har därmed inte tvingat personen att sterilisera sej.”
Och kan fördubblas för tredje valet i rad. Göra en ”sannfinländar”-kampanj 2014.